frunordholm

Ja, nu är det dax för ett sådant tråkigt seriöst inlägg, men jag måste. Min förstfödda har blivit stor, så stor att man åker buss ensam in till mostrar och kusiner. Med mammas mobil, choklad, dricka, tidning och kläder begav sig E med bussen in till Umeå. Första samtalet hade hon gråten i halsen (mina var dock rinnande längs kinden) där spänningen tog överhand- andra gången vid slutet av resan lät det så här:

E: HALLÅ!!?!

Jag: Varför låter du så arg??

E: Förlåt, MEN DET RINGER HELA TIDEN!

Jag: Jaha, men det går bra då?

E: Ja, vaddå då?

Jag: Tyckte du lät ledsen då vi talades vid förra gången...

E: Jaha, näe jag hostade lite och svalde fel!!

Jag: Aha... (Troligt)

Första steget för mamman mot att låta henne åka själv ner till Skåne..

Du är ändå mammas lilla älskling!!!!